
Men jag fick en oväntat kul upplevelse. Det började i väntrummet, när jag kände igen dialekten från en medpatient. Jodå, vi var båda födda i Västervik. 29 var siffran efter "strecket". När han rabblade upp sina sjukjournaler kände jag mig mycket frisk.
Sen var det dags för ekokardiografi och arbetsprov. Ekokardiografi är det samma som ultraljud av hjärtat. Sköterskan kletade fast "grejer" på kroppen, som mätte både det ena och det andra. Även här kände jag igen dialekten. Jodå, hon kom från Jönköping. Som så många andra sköterskor genom åren klagade hon på att jag hade för mycket år på kroppen, så det var svårt att få "grejerna" att fastna.
Efter detta var det dags för arbetsprov. Varför har de inte hittat på något latin för detta? Helt plötsligt tappar ju då sjukhuspersonalen sin makt, eftersom patienten förstår vad som det går ut på.
Så det var på med "grejer" på överkroppen igen, och börja gå på ett löpband. Samma tempo hölls hela tiden, men uppförsbacken ökade varje minut. Mitt största problem var att jag tagit på mig ett par gamla shorts, som var stora. De gled ner hela tiden. Varje gång jag skulle dra upp dem, kom jag åt en "grej" som lossnade. Men sköterskan från Jönköping var snabbt där och ordnade upp det hela. Jag menar att hon satte "grejerna" på plats. Byxorna satte jag själv på plats. Till slut var uppförsbacken olidlig. Jag var helt slut efter provet med en puls på över 160.
Sen var det dusch och dödsdom? hos läkaren. Läkaren talade mycket tyst, så jag kunde inte gissa hans dialekt. Då tänkte jag; han talar om mitt liv, och jag bryr mig om hans dialekt. Jodå, han kunde se en liten avvikelse i hjärtrytmen. Men det positiva var att jag vid ett liknande test för tre år sen hade en likadan men större avvikelse. "Det är inte vanligt att män i din ålder förbättrar rytmen!" Det var skönt att höra, tyckte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar