Sommaren kom verkligen till Stockholm denna lördag. Det märktes att flera av löparna hade problem med detta. Här har de tränat i flera månader under helt andra förhållanden, och helt plötsligt slår värmen till. Det var t.o.m jobbigt för oss åskådare ett tag. Vi blev lite oroliga för Kåre i början. Han verkade springa alldeles för fort. Mycket riktigt. Andra milen gick mycket långsammare än den första. Han verkade knappt ha drivkraft efter första varvet. Tredje milen tog också tid. Men vid Slussen hade han ändå driv i stegen. Vid målgången på Stockholms Stadion såg han desto piggare ut. Syster Lena hade gett speakern information om Kåre, så han fick hela slutvarvet kommenterat i högtalaren.
Det är intressant att stå och titta på löparna, och minnas de gånger jag själv sprang. Efter någon kilometer ser alla glada och förväntansfulla ut. Vid Dramaten efter ca. 7 km ser de flesta pigga ut. Men i år var det påfallande många som såg slitna ut i värmen. Efter 20 km såg man tvivel och trötthet i många löpares blickar. Efter 30 och 35 kilometer visade blickarna bara tomhet och uppgivenhet. Vid 41 kilometer såg man att blickarna lyste av glädje och välbehag.
Vem vann årets Stockholm marathon? Inte vet jag! De höll bara på i dryga två timmar. Riktiga hjältarna håller på mer än dubbelt så länge.
Hälsa han Museidirektören att jag är mäkta imponerad!!!
SvaraRadera