
Syd Barrett var Pink Floyds frontfigur och skapare i mitten av 1960-talet. Mycken mystik har omgetts om Roger Barrett, som han egentligen hette. Idag hade man nog gett en bokstavsdiagnos. I början av 1970-talet skyllde man bara på drogmissbruk. Syd försökte flera gånger komma tillbaka till musiken, utan att riktigt lyckas. Han levde i ensamhet tillsammans med sin mamma, och avled först 2006.
Roger Waters såg till att saker och ting blev gjorda i mitten av 1970-talet. Tyvärr såg han då till att skapa konflikter i Pink Floyd. För att få saker och ting gjorda körde han över sina kompisar gång efter annan. "The Wall" är mer Roger Waters verk än Pink Floyds. Han var på väg att göra stora affärer kring detta fantastiska verk, när Storbritannien inledde Falklandskriget. I protest skapade han istället skivan "A final cut", som är en stor protest mot krig.
Richard Wright ansågs av de övriga som mycket kunnig, men lat och undanglidande. Wrights keyboards glidande musik har dock betydd mycket för Pink Floyds särpräglande musik.
Nick Mason har funnits med i Pink Floyds bakgrund hela tiden som trummis. Ibland har han försvunnit under flera år, för att njuta av livet. Men sen kommit tillbaka. Helt klart är han en del av Pink Floyd.
Bob Klose är den fjärde av Pink Floyds ursprungsmedlemmar. Han tyckte inte om Syd Barretts psykadeliska musik, och lämnade bandet ganska tidigt.
David Gilmour kom i bandet i samband med att Syd Barrett floppade ur. Hans gitarr och sång har sedan dess varit det som i min mening lett Pink Floyd framåt. Konkurrensen med Roger Waters har dock dämpat Gilmour. Först senare år, när David kört sitt eget race har han framträtt ordentligt. 1977 gjordes en fantastisk konsert från Royal Albert Hall, som sändes digitalt över många biografer även i Sverige. Jag såg den i Kallhälls Folkets Hus.
Märkligt är att denna konsert inte fanns med i boken, för annars är "Pink Floyd-musiken-människorna-myterna" mycket fullständig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar