Starten var som vanligt. Jag försökte ta det lugnt, men drogs med av andras fart. Trots detta sprang den ene efter den andre ifrån mig. Det är ganska tufft i början med svagt uppför i nära en kilometer. Sen blir det lättare ett tag med svagt utför. Där hade många tagit ut sig i en alltför hård öppning, så många gick där. Den nya sträckningen började med en utlöpa på Skanstullsbron. På långt håll såg och hörde man en orkester. Kul och inspirerande. Mindre kul var det sen att springa i över en kilometer på blöt kullersten utmed Hammarbyhamnen. Jag halkade hit och dit, och fick ont i både ben och rygg. Det var bara att börja gå. När väl sen asfalten tog vid, var det dags att börja stigningen mot Sofia kyrka. Efter Sofia kyrka (6 km) rullade det på igen. Jag kom ifatt en äldre man som sprang i gamla bruna vardagsskor. Det klafsade ordentligt när han satte ner sina tunga steg. Ännu värre var hans hårda andhämtning. Strax efter att jag lämnat honom efter mig hörde jag ambulanssirener. Men de behövde ju inte röra honom. Det var förresten ovanligt många sirener igång denna kväll på Södermalm.
I mål fick man sin belöning. Bananer och sportdryck var visserligen slut. Men alla fick sin plakett. Eftersom detta var mitt 20:e lopp, var jag berättigad till en 20-årsmedalj. Detta var inte så lätt. Zinkensdamm var denna kväll omdöpt till Runners Conner. Ingenstans fanns information om var medaljen skulle hämtas. Längst bort på Zinkensdamm hittade jag dock ett informationstält. Där fanns också jubileumsmedaljerna. Efter visst datastrul fick jag till slut min medalj. Regnet hade gjort att det var riktigt kallt, och jag frös ordentligt. På vägen tillbaka till mitt boende hos svägerskan Ruth, slank jag in på Glada Stinsen för att värma mig. Annars brukar jag gå in där, för att släcka törsten mest.
Efter en öl på krogen var det dags att ge sig ut igen. Nu var det riktigt kallt. När jag kom hem till Ruth tog jag en kall öl inombords och en varm dusch utombords. Det var skönt.
Som alla tidigare år, hade jag problem med att slappna av efter loppet. Det blev VM-sammandrag i friidrott, en intervju med Tommy Engstrand och Gunilla Lindberg. OS-ledamoten Gunilla Lindberg visade sig vara både intressant och rolig att lyssna på. Strax efter tre kände jag att det var dags att sova. Jag tror inte att jag hann lägga huvudet på kudden innan jag somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar