Årets Speedway GP har helt börjat i veteranernas tecken. I Prag skulle det enligt experterna vara slut med detta. Här skulle nya generationen visa upp sig, för denna snabba bana skulle passa dem. Hur gick det då? 
Idag har han gjort det igen. Kåre Andersson har fullföljt sitt 33:e Stockholm Marathon. Sedan 1979 har han alltså startat och fullföljt alla loppen. Före dagens Marathonlopp var de 28 löpare, som klarat av de 32 loppen. Frågan är hur många det är nu, som klarat 33?
Mina genomlyssningar av de 10 klassiska Sjöwall/Wahlöö-romanerna fortsätter. Polis, polis, potatismos handlar mycket om usla poliskonstaplar. Denna polisroman är mycket politisk, eftersom det bara är småskurkarna som åker dit. En av de stora skurkarna blir mördad, men de andra lämnar boken rikare än någonsin. 
Åter igen har det hänt. S.k. fotbollssupporters har tagit över i en allsvensk match. Helsingborg tog ledningen med 1-0 över Malmö, vilket inte vissa element kunde acceptera. Ett knallskott exploderade nära Helsingborgs målvakt Pär Hansson, som sjönk ner på gräsmattan. En hulligan såg sin chans och sprang ut på planen, och knuffade omkull honom. Givetvis avbröts matchen. Snart får nog inte fotbollsspelarna plats på planen i trängseln mellan poliser och hulliganer.
Hammarby vann förvånansvärt enkelt mot svenska mästarna Vetlanda. I matchen deltog flera Grand-Prix-förare. Men det var märkligt nog Hammarbys reserv Rory Schlein som tog flest poäng. I hemmalaget utmärkte sig också Grzegorz Walasek. Däremot var Magnus Zetterström (5p) och Tomasz Gollob (6p) besvikelser.
Detta är den femte boken av de tio, som Sjöwahl/Wahlöö gjorde i sin boksvit. Brandbilen som försvann, är väl inte den bästa av dem. Men den har sina poänger. Mest rolig är den sävlige kommisarien Månsson från Malmö, som enkelt löser ett problem som Stockholmspolisen går bet på. Kristensson och Kvant är givetvis igång igen, och gör bort sig.
11 operor på drygt 7 månader har jag upplevt via satellit från The Met denna säsong. Det började med Wagner 9 oktober och slutade med Wagner 14 maj. 
Johan Theorins Blodläge når inte riktigt fram, som föregångaren Nattfåk gjorde. Historien är intressant, men tempot är alldeles för lågt. Det händer en hel del i ett kort avsnitt i början på boken, men sedan dröjer det till sista 100 sidorna av drygt 400. 
Min kära fru Mary och jag har varit gifta i snart 10 år. Vi har varit tillsammans i 22 år. Jag har aldrig sett att hon haft lagernack på sig. Eftersom jag tycker detta är onödigt klet, har jag tyckt detta varit bra. Men när vi besökte Nådendal hände det något som jag inte förstod. Hon hade fått sina tånaglar målade, och var jättestolt över detta. Vad är det som händer? Eller rättare sagt fötter!
På Viking Amorella möter man olika händelser:
För mig är torv en sorts mossa. När vi skulle åka till Nådendal fanns det med i paketet en behandling. Torvbehandling lät spännande tyckte jag. Skulle de lägga mig i mossa? 
Denna bok sätter full fart från början till slut. Det är knappast att man orkar hitta andan mellan sidorna. En generaldirektör hittas hängd, och en kvinna hittas mördad på en båt i Stockholms skärgård. Men detta är bara början. Olika händelseutvecklingar beskrivs, och smälts till slut ihop. Hjältarna i boken är kriminalkommisarie Joona Linna och säpoagenten Saga Bauer. 
I Nådendals hotell har vi vår favoritrestaurang; Tammikellari. De har god mat och vägrar att servera Lapin Kulta. Den unga servitrisen sa till mig:
På morgonen placerade vi oss på varsin solstol vid poolen. Med oss hade vi var sin bok. Vi läste, sov och badade om vartannat. Min standardrunda för bad tog ca. 45 minuter och såg ut så här:
Nu har vi åter igen besökt en av våra favoritplatser; SPA-hotellet i Nådendal utanför Åbo. Efter en natt med dålig sömn på MS Viking Amorella, kom vi lite trasiga fram till Naantali Kylpelä. Som vanligt gick det fort att hamna i ett lugn, iklädd morgonrock. Vi låg vid poolen, och läste, sov, badade om vartannat. Det kommer på denna blogg flera händelser som beskriver vad vi upplevt.
Min svåger Kåre Andersson har verkligen gjort ett jättejobb, för att utforska vad som hände och var Ryttarolympiaden 1956 skedde. Han har intervjuat folk som var med, läst och sökt upp viktiga platser. Sina rön visade han upp för 11 deltagare i söndags. Vandringen tog fyra timmar, men vi fick lägga till en halvtimme för att försöka hitta en bortsprungen kamrat. 
Richard Wagners mästerverk Valkyrian, är bland det mäktigaste jag sett. Fem och en halv timme direktsänt från Metropolitan visade en opera med mäktiga scener, stora sångprestationer och fantastisk musik. 
Slash! Bang! Ploosh! Det smäller i denna film från 1966 hela tiden. För att ytterligare förstärka intrycken skrivs smällarna ut som i en serietidning. Batman - the movie är helt enkelt så dålig, att den är rolig för det. Batman och Robin jagar de fruktansvärda skurkarna Pingvinen, Jokern, Gåtan och Kattkvinnan. Hela tiden skiftar deras insatser mellan genialitet och ren dumhet. 
Det måste varit längesen jag läste Sjöwall/Wahlöös böcker. Förmodligen bodde jag då i Småland och kände inte igen de platser som besöks. Nu ges handlingen en helt annan rymd. "Den skrattande polisen" kommer jag över huvud taget inte ihåg.
Stockholms Stadsteaters uppsättning av Anna Karenina har fått många lovord. Med all rätt, för den är bra! Tyvärr var ljudet inte så bra i första akten. Framför allt hördes inte Anna Karenina (Helena af Sandeberg) så bra. Det märkliga var att norskan Petronella Barkers röst hördes tydligast. Jag blev också imponerad av hennes ben, som var mycket vackra. 
Detta frågar sig Anders Nordqvist i sin bok om Åsa-Nisse från 2008. Han är så oförskämd att han påstår att Täby är centralorten för svensk storhets filminspelningar. Visst var det lantisscenerna som spelades in i Täby, men stadsscenerna spelades in i Staden Vetlanda. 
Maj Sjöwall och Per Wahlöö bestämde sig för att göra 10 kriminalböcker. Alla dessa blev klassiker. Den sista var Terroristerna. Denna bok borde gå till en av de mest misshandlade när den blev film, som kallades Stockholm marathon. De ryckte bort en ointressant del av boken, förändrade denna del negativt, och gjorde en tråkig film. 
Mycket välförtjänt gick årets Ulla Billqvist-stipendiat till Pernilla Andersson. Folkets Hus och Parker har verkligen hittat rätt. Hennes "Ö" är en annorlunda, melodiös skiva med underfundiga texter, som gör att man grips med. Det märktes på Pernilla att hon var väldigt rörd och tacksam över utmärkelsen. Hon hittade helt enkelt inte ord.Paret Lars Kepler har som vanligt svarat för en spännande och otäck thriller. Men tyvärr tycker jag att de har lite svårt med variationen. D...
