Nu har jag lyssnat på tysk hårdrock i två veckor. Detta har slitit väldigt hårt på en gammal mans hjärta. Därför tänker jag sänka hjärttakten med Pink Floyd närmaste tiden. Jag har valt ett av deras många samlingsalbum; Echoes.På Echoes finns många klassiker som Another brick in the wall, Money, Shine on your crazy diamond, Arnold Layne, Wish you were here med flera höjdarlåtar.
När jag laddade ner Echoes funderade jag över hur länge jag lyssnat och tyckt om Pink Floyds musik. Det borde ha varit ca. 1970, när jag lyssnade på en låt som spelades in från en radiokanal. Direkt blev jag tagen av Pink Floyds melodiska musik. Jag är alltså snart inne på mitt 40:e år, som Pink Floyd-diggare. Under dessa år har flera andra idoler passerat revy. Men Pink Floyd har alltid funnits där. Det roliga är att jag märker att flera nya generationer börjar gilla detta 60-talsband.
Senaste händelsen var ju när David Gilmour gav ut sin konsert "Remember that night" på DVD. I samband med att denna gavs ut sändes delar av konserten digitalt på flera Folkets Hus runt om i Sverige.
Pink Floyd har aldrig varit jättestora. Möjligtvis kan man nämna The Wall från 1979. Denna popopera från engelsk skolväsende blev mycket uppmärksammad. Själv tycker jag inte att den tillhör Pink Floyds bästa.
Pink Floyd lever mycket på legendhistoria om Syd Barrett, som var sångare när gruppen bildades. Tyvärr blev han mentalsjuk, och tvingades lämna musiken. När jag slår på Wikipedia ser jag att Pink Floyd bildades 1965. Det är helt otroligt hur deras egen musik fortfarande lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar