En januarikväll 1958 ska Maria Callas uppträda i Rom. De täta raderna av röda sammetsfåtöljer och de gyllene balkongerna är fyllda till sista plats. Publiken småpratar och skålar. Alla väntar på att andra akten ska börja – och på att Maria Callas ska omsluta dem med sin röst. Men på scen förblir det tomt. Under en lång stund händer ingenting. Plötsligt hörs en röst ur ett par spruckna högtalare: Föreställningen är inställd! En våg går genom bänkarna. Förvirring, besvikelse, ilska. Människor samlas utanför Maria Callas hotell och skriker. Hon får löpa gatlopp i pressen. Italienarna är rasande. Kanske är det nu det slår henne att publiken, pressen och kritikernas kärlek inte kommer att vara för alltid. Att det måste finnas annat i livet än att stå på scen, något som hon missar. Hela livet har hon varit operasångerskan La Callas. Nu vill hon bara vara kvinnan Maria. Men det blir inte som hon har tänkt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar