SL-katastrof

På vägen hem igår måndag, small det helt plötsligt till i tåget. Det blev först panik och folk började springa till höger och vänster. Sen inföll ett slags lugn och oro. Jag såg att en gravid kvinna höll på att svimma, så vi bytte plats. Sen glodde jag på alla ungdomar, som satt ner. Men de hade all koncentration på sina mobiltelefoner.
Efter en lång tid kom besked om att tåget kört på en kraftledning, och att det var livsfarligt att ta sig ut. Hur lämnar man ett stängt pendeltåg?
Vi stod, satt och låg i tågvagnen och väntade på besked. Till slut gavs möjlighet att stapla ner från en krang stege, till en väg med rullande sten i några hundra meter. När vi frågade SL-personalen var vi var, hade de ingen aning. Det var kolsvart ute, och regnet öste ner. "Var är vi?" Svaret blev "SL vet inte riktigt, men åt något håll ligger en tunnelbanestation bara 500 meter bort." God dag Yxskaft!

Det tog alltså SL 3,5 timme att forsla mig från Stockholms Södra till en okänd plats i Solna, där jag och flera andra blev evakuerade. Detta är över huvud taget inte omskrivet vare sig i riksmedia eller på SL:s hemsida. Alltså är detta man ska acceptera, och räkna med varje dag!

Tack vare min kära hustru Mary kom jag hem i hyfsad god tid. Men ska mitt dygn se ut så här?
8 timmars arbete, 8 timmars sömn, 5 timmars pendling, 3 timmars fritid för måltider, promenader och avkoppling.