Aningen omtumlad efter gårdagens händelser, sitter jag nu och summerar både positiva och negativa saker. En SM-final i bandy ger dubbla känslor. Det är en stor fest, men avgörandet under en enda match gör det så fruktansvärt nervöst. Denna dag var inget undantag. Vi tyckte att vi kom i god tid till Friends Arena, men där hade vi fel. Långa, stillastående köer gjorde oss fundersamma. Efter en halvtimme kom vi in på arenan. Sen tog korvkön 20 minuter. Men väl inne i Friends Arena är det gott om plats. När jag såg de öppna läktarna tänkte jag; Finns här ingen säkerhet alls? Det var ju helt öppet, och upplagt för problem. Så kom då spelarna in på ett pampigt sätt, och jag började känna feststämning. Men ett 25-tal idioter ville annat. Bengaleldar tändes, och ceremonin avbröts. Det tog 20 minuter, att få bort avgaserna efter detta.
Matchen började på ett mycket märkligt sätt. SAIK-arna verkade inte vara vakna, och Hammarby kunde med en hel del tur snabbt ta ledningen med 4-0! Hammarbys spelare verkade nästan tagna över denna början, medan Sandvikens repade mod. Mål efter mål såg till att det blev 4-3. När sen Chrille Edlund anförde sina lagkamrater i anfall efter anfall, började mitt hjärta hamna i otakt och synen blev ett dubbelseende. Kalle Spjuth dök upp som en räddare, och gjorde 5-3 innan paus.
Andra halvlek var lite lugnare. Visserligen gjorde Sandviken 5-4, men utsökte David Pizzoni Elfving gjorde snabbt 6-4 på hörna. När sen Robin Sundin gjorde 7-4 på en fenomenal genomåkning, kunde jag skrika rakt ut. Saken var klar. Tyvärr blev festen åter igen avbruten. I sista matchminuten kunde inte s.k. Hammarbysupporters hålla sig lugna, utan vällde in på planen. Domaren Peter Öhrlund insåg vad som var på gång, och att matchen var avgjord. Han blåste slutsignal. Hammarby lär ha dryga böter att vänta, pga slöddret som kallades sig Hammarbyare denna dag.
Sen åkte vi ner till Södermalm, för att fira med mat och dryck. Det var inte det lättaste. Hammarby vann ju inte bara i bandy! Bajen Fans gick upp till div.1 i ishockey, och Hammarby Handboll gick till slutspel. Överallt vällde det grönvit klädda, glada supporters fram. Krogarna var fulla. Det tog ett tag, men till slut kom vi till Krukan. Där fanns det plats.
Rykten gick över Södermalm! Spelarna kommer snart till Zinkensdamm! Givetvis drog vi dit, och fick vara med om en härlig fest. Spelarna kom med buss, och gick upp på podiet på läktaren. På vägen fick jag skott på min namne Ulf (Einarsson). Vi gav varandra en ordentlig kram. Ulf åkte ut i slutminuterna, men var så härligt glad i utvisningsbåset.
Spelarna presenterades en efter en. Vi var några hundra, som bad efter sång efter sång. Antagligen lät det hemskt.
På vägen hem missade vi ett pendeltåg. Det gjorde inte så mycket. På andra perrongen stod andra Bajen-supporters och väntade på södergående tåg. Vi alternerade med att skråla "Andra sidan är ni klara?"
Det blev sent, och jag hade svårt att koppla av och somna. Idag måndag har jag varit ordentligt trött och lycklig.
Traditionsenligt gick vi till Lilla Barkarby (ca. 1 mil). Solen sken och värmde, men i öppna fält blåste det kallt. Vägunderlaget var varierande med en hel del is och lera. Vi fick vår belöning, när vi kom fram. Som vanligt har Lilla Barkarby många öl att välja på. I år provade jag på tre sorter. Bel Pils är en läskande pilsner, som smakade gott när vi gått en mil och är törstig. Ridgeway Indian Pale Ale var en fruktig överraskning, med rund smak. Till avslutning tog jag en Moinette Brune. Detta var en belgisk dubbel med många smaker. Trots alkoholstyrkan (8,5%), kändes den inte så stark. Mycket gott!
